cholm

Har egentligen inte mycket att skriva, men det här är mitt femhundraförsta inlägg sedan mina barn fick mig att blogga.

Den här veckan har gjort ont! Förra söndagen var Mattias så jäkla snäll och tillbringade hela mors dag med sin pappa! Vi, eller mest Mattias, bottenmälade båten. Mattias hann även med att slipa en hel del uppe på däck.

I måndagskväll fanns risk för regn. Ville hinna före regnet att täcka det nyslipade. Fort ner till hamnen, upp med stegen och upp på den med en plastrulle under ena armen. När jag skulle kliva upp sista steget vid relingen hlkade stegen och jag till. Inget att greppa tag i. Hann planera nedslaget i asfalten. Landade på höger axel. Låg kvar en stund bland gamla färgrester och annat skit. Inget brutet och ingen smäll mot skallen. Lindade en trasa runt högerhanden som blödde som sjutton från ett antal "skitiga sår". Asfalt gör ont! Hem i bilen och tvätta såren rena och plåstra om eländet. Ner till båten igen och den gången kom jag ända upp på däck och kunde täcka över fördäck.
Yes!

Ont som fan i tisdagsmorse men åkte till jobbet och det funkade. Har rätt hyggligt hög smärttröskel efter alla mina tidigare njurstensanfall. Plus att jag är järnkamin!!

Men det viktigaste. Tack Göran, Rebecca och Mattias för att Ni hjälpt mig med båten. Tack Lena för att Du står ut med mitt jävla stressande. Jag älskar Dig och livet och familjen och jobbet och snart även båten! ♥